Min adoptionsprocess är levande. Den tar tid och den känns. Jag låter den ta tid och jag låter den få kännas, i stunder när den får utlopp genom tårar, sorg och ensamhet. Men jag låter aldrig min sorg ta över mitt liv. Jag kan gå ut och in men kan också få låta den ha sin egen plats. Och det är en stor skillnad från hur det har varit när sorgen fick härja fritt och påverka hela mitt liv.